Hemsk

Josefins pojkvän misshandlade henne nästan till döds

Annons
av extraextra
5 december, 2019
Annons

När bilderna av Josefins sönderslagna kropp skulle visas i domstol ställdes frågan om de skulle sekretessbeläggas, för Josefins skull.

Men hon sa nej. – Finns det bara något litet, litet jag kan göra för andra offer för män som slår, så måste jag göra det, säger Josefin.

Annons

Varning för starka bilder

Idag är Josefin 24 år gammal och lever i skyddat boende. Hennes kropp är täckt av ärr och blåmärken. På hennes huvud finns det kala fläckar där håret en gång suttit.

För tre månader sedan vaknade hon upp sjukhus, knappt vid liv.

I tisdags föll domen mot ex-pojkvännen – 8 års fängelse för synnerligen grov misshandel.

Nu vill hon hjälpa andra kvinnor som är fast i våldsamma relationer.

– Det finns hopp. Det finns hjälp att få. Jag vågade inte tro det, men nu vet jag, säger hon till DN.

Började för fyra år sedan

Det var för snart 10 år sedan, när Josefin gick på gymnasiet med inriktning media som hon träffade den här killen som förändrade hela hennes liv.

Det var när hon hade en uppgift i skolan, där hon skulle göra en kortfilm, som hon kom att tänka på den här killen som hon hade träffat av en slump. Han var 10 år äldre än henne och hade en dröm om att arbeta med musik.

Ett år efter kortfilmen blev de ett par och flyttade ihop, trots att hon bara var 17 år gammal.

4 år senare får hon den första smällen. Ett slag med öppen handflata på grund av att hon hade diskat för ”högt”. Första tanken var att lämna honom, men hon stannade kvar.

Nästa gång hon fick stryk var för att hon diskade för långsamt.

– Om du inte klarar av att gå första gången en man slår dig, så gå den andra, säger hon nu till DN.

Under de kommande 4 åren utsatte sambon henne för både psykisk och fysiskt våld. Det var slag med golvmoppar, aluminiumrör, läderbälten, elkablar. Med öppna handflator, knytnävar och stryptag. Genom att hälla bensin på henne, säga åt henne att skriva ett självmordsbrev och sätta eld på sig själv. En gång slog han av hennes arm med en stekpanna.

Josefin skyllde hans beteende på sig själv och trodde att ingen annan skulle älska henne.

– Jag vet att det är obegripligt. Men jag trodde att jag bara hade honom. Att ingen annan skulle bry sig om mig. Han sa alltid att han var den enda som någonsin skulle kunna älska mig. Och jag tänkte att när han inte slår mig, så älskar han mig nog, säger hon och fortsätter:

– Sen är det också precis så där konstigt som alla experter på kvinnomisshandel säger: jag skyllde på mig själv. Det var mitt fel. Och jag älskade ju honom. Nu, när jag fått hjälp, kan jag se hur sjukt det är.

Sista dagen

Den sista gången han lade handen på Josefin var natten mot torsdagen den 12 september. Under flera timmar hade pojkvännen slagit henne över hela huvudet och kroppen med bälte och aluminiumrör, strypt henne och huggit henne med kniv.

När han var klar med henne la han henne i sängen, hon andas knappt och går in och ut ur medvetslöshet. Han är orolig för henne, kollar till henne varje timme och Josefin hör honom säga: ”överlever du det här så drar vi ett streck över allt som hänt.”

Det enda hon vill göra är att somna in för gott.

När dåvarande pojkvännen ser att hon håller på att försvinna stoppar han henne i bilen och kör till en närakut. Han ber henne säga att hon trillat baklänges i en stentrappa med två verktygslådor i famnen.

På närakuten hänvisas de istället till Södersjukhuset då Josefin är för svårt skadad. Sköterskan som tog emot dem kände igen Josefin då hon tidigare varit inne med en bruten arm.

När de åker vidare kontaktar sköterskan genast polis och berättar att hon tror att Josefin blivit misshandlad.

När Josefin och hennes dåvarande pojkvän kommer fram till Södersjukhuset grips mannen på plats. Trots att pojkvännen gripits hävdar Josefin att hon ramlat i den där stentrappan.

Men läkarna såg hennes tilltygade kropp med både färska och gamla skador. Hon hade en bruten näsa, brutna revben, frakturer i ryggen och en arm som var bruten på flera ställen.

Josefin var stum, men en undersköterska kunde inte släppa det.

”Jäkla unge” minns Josefin att hon sa, ”jäkla unge, nu säger du som det är”.

Bildkälla: Polisen

Vändningen

Den 12 september i år vaknade Josefin upp i en sjukhussäng på Södersjukhuset och allt skulle få ett slut. Trots att Josefin inte sagt något om vad hon hade blivit utsatt för så var det en undersköterska som förstod.

”Om du inte säger sanningen nu, då dör du, du måste vara ärlig mot dig själv”, sa undersköterskan med en skärpa i rösten, minns Josefin.

För första gången kände Josefin att hon äntligen kunde bli trodd.

– Jag sa att jag inte hade ramlat baklänges ner för en stentrappa med två fulla verktygslådor i famnen. Att det hela tiden var han, mitt ex. Att han slagit mig så många gånger, så hårt och under så många år att jag hade gett upp. Att det enda jag ville den här gången, det var att jag skulle dö, säger hon till DN.

I nästa sekund riktade Josefin sin fokus på ex-pojkvännen och undrade hur det skulle bli med honom i häktet. Om han skulle få mat eller få kolla på tv.

– Hon sa till mig att jag inte skulle bry mig om honom. Att jag skulle bry mig om mig själv. Jag såg att hon grät. Jag fattade först inte varför hon grät, eller för den delen varför alla de andra som jobbade där på sjukhuset såg så ledsna ut när de kom in för att hjälpa mig.

– Jag förstod inte. Jag saknade helt förmåga att se mig själv. Jag såg inte hur sönderslagen jag var, jag kunde inte längre känna smärtan.

Bildkälla: Polisen

Rättegången

I domstolen när bilder på Josefins tilltygade kropp skulle visas kom frågan om de inte bör sekretessbeläggas för hennes skull på tal.

Men Josefin sade nej, kammaråklagare Carolin Hagvil sade nej och även Josefins målsägarbiträde Silvia Ingolfsdottir Åkermark sade nej, med ett gemensamt argument:

Här ska inga dörrar stängas. Det här måste alla som orkar få se. Det här är våldet och kvinnohatets ansikte. Det här är det obegripliga. Det här är det vi sällan får se, men som pågår.

– Finns det bara något litet, litet jag kan göra för andra som är i den situation jag var måste jag göra det, resonerar Josefin.

I rätten berättar rättsläkaren som undersökte Josefin efter misshandeln att man: ”i obduktionsverksamhet kan se skadebilder som är lika illa som i detta fall, men för att vara ´klinisk´ verksamhet, det vill säga när den undersökte lever, så var det den mest omfattade skadebild jag sett”.

För många var Josefins skador det värsta de sett på en levande kropp.

– Men även om det här kan tyckas vara väldigt extremt, så vet vi egentligen ingenting. Det kanske inte är så ovanligt… Det är så mycket som sker bakom stängda dörrar, så många som utsätts utan att anmäla, så många som lider i tysthet, säger Carolin Hagvil.

– Jag är chockad över den ondska Josefin utsatts för. Tyvärr är hon inte ensam. Men det är svårt att ta in hur den ondskan ser ut och vilka konsekvenser den får för de som drabbas, fortsätter Advokat Silvia Ingolfsdottir Åkermark. 

Bildkälla: Polisen

Domen

Tisdagen den 3 december föll domen mot ex-pojkvännen, som delvis har erkänt till händelser från den senaste misshandeln.

– Åtta års fängelse, dömd för bland annat synnerligen grov misshandel.  I den här typen av ärende är det unikt, säger åklagaren Carolin Hagvil.

Förra året slogs 22 kvinnor ihjäl av sina partners. Och 13.358 fall av kvinnomisshandel, av våld i nära relation, polisanmäldes. Hur stort mörkertalet är vet ingen.

Josefin heter egentligen någonting annat.

Dela på Facebook
Annons